I debatten om spelmarknaden i Norden hamnar ofta frågor om licenser, regler och statliga intäkter i centrum. Mindre uppmärksammat är den andra sidan av myntet – kostnaden för spelproblem och spelberoende. När staten talar om miljardintäkter till idrott och kultur handlar det om synliga siffror i budgetar. När människor fastnar i beroende uppstår en dold nota som sällan summeras offentligt: vård, skuldsättning, arbetslöshet och sociala konsekvenser. Den samhällsekonomiska kostnaden för spelberoende är betydande, och den visar sig i hela Norden.
Spelproblem i siffror
Exakta siffror för casino utan licens är svåra att fastställa, eftersom spelberoende ofta är förknippat med skam och mörkertal. Men uppskattningar ger ändå en bild av problemets omfattning. I Sverige bedöms omkring 2 procent av befolkningen ha spelproblem, varav cirka 0,5 procent lider av allvarligt spelberoende. Det motsvarar tiotusentals personer, och ännu fler berörs indirekt genom familjer och anhöriga.
I Finland har studier visat att uppemot 3 procent av befolkningen har spelproblem. Det är en av de högsta nivåerna i Europa, vilket hänger samman med att spelautomater länge varit synliga i vardagsmiljöer som butiker och bensinstationer. Även i Norge uppskattas spelproblem ligga kring 2–3 procent, trots Norsk Tippings monopolmodell. Danmark, som har en licensmarknad, ligger på ungefär samma nivåer, även om kanaliseringsgraden är högre än i Sverige.
Det som förenar alla länder är att de direkta siffrorna inte säger hela sanningen. För varje individ med spelproblem finns familjemedlemmar, barn och arbetsgivare som påverkas. Räknar man in dessa indirekta effekter växer omfattningen betydligt.
Vårdens kostnader
En central del av den samhällsekonomiska bördan är vården. Spelberoende klassas i dag som en psykiatrisk diagnos och behandlas ofta inom samma system som missbruk av alkohol och droger. Behandlingar kan inkludera kognitiv beteendeterapi, stödgrupper och medicinska insatser.
Kostnaderna för dessa behandlingar är svåra att isolera, eftersom spelberoende ofta hänger ihop med andra problem som depression, ångest eller missbruk. Men det är tydligt att resurserna belastas. I Sverige har regionerna de senaste åren byggt ut särskilda mottagningar för spelberoende, men köerna är ofta långa.
I Finland har Veikkaus intäkter delvis öronmärkts för förebyggande arbete, men kritiker menar att satsningarna är små i förhållande till problemets omfattning. I Norge är behandlingen centraliserad till vissa kliniker, vilket gör att många aldrig söker hjälp. Danmark har på senare år ökat finansieringen till stödlinjer och behandling, men även där är efterfrågan större än tillgången.
Detta innebär att en stor del av kostnaderna för spelproblem inte fångas i vårdstatistik, utan visar sig på andra håll i samhället.
Skulder och ekonomiska följder
En av de mest påtagliga konsekvenserna av spelberoende är skuldsättning. Många med spelproblem hamnar hos Kronofogden i Sverige eller motsvarande myndigheter i övriga Norden. Det handlar inte sällan om konsumtionslån, snabblån och kreditkortsskulder som använts för att finansiera spelandet.
Skuldsättning leder i sin tur till långvariga samhällskostnader. Förutom de direkta kostnaderna för inkasso och rättsliga processer innebär det ökad belastning på socialtjänst och kommunala budgetar. Barn i familjer med skuldsatta föräldrar riskerar att hamna i fattigdom, och arbetsförmågan påverkas när människor kämpar med psykisk stress och ekonomisk desperation.
I Sverige har flera rapporter pekat på att skulder från spel ofta är bland de mest svårhanterliga, eftersom de tenderar att ackumuleras snabbt och i höga belopp. I Finland är situationen liknande, där hushållens skuldsättning kopplat till spelande blivit en växande fråga i samhällsdebatten.
Arbetslivet och produktiviteten
Spelberoende påverkar inte bara individens ekonomi, utan också arbetslivet. Personer som fastnar i spel lägger ofta timmar på nätcasinon eller betting, vilket kan gå ut över arbetstid och prestation. Sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa kan i många fall spåras tillbaka till spelproblem.
För arbetsgivare innebär detta både förlorad produktivitet och ökade kostnader för sjukfrånvaro. För samhället innebär det minskade skatteintäkter och högre utgifter för försäkringssystem.
I Norge har forskare uppskattat att de indirekta kostnaderna i form av förlorad arbetskraft är lika stora som de direkta vårdkostnaderna. I Sverige har Arbetsförmedlingen rapporterat om fall där spelberoende lett till långvarig arbetslöshet, ofta i kombination med psykiska problem.
De anhörigas börda
En viktig men ofta osynlig del av kostnaden är den som drabbar de anhöriga. Familjer till spelberoende lever ofta med ekonomisk oro, lögner och psykisk belastning. Studier visar att barn till föräldrar med spelproblem löper ökad risk för psykisk ohälsa, sämre skolresultat och social utsatthet.
För samhället innebär detta ökade kostnader för barn- och ungdomsvård, socialtjänst och skolor. På lång sikt kan effekterna bli intergenerationella – det vill säga att problem går i arv och skapar nya samhällskostnader.
Systemen för spelansvar
Alla nordiska länder har infört system för spelansvar, men med olika utformning. I Sverige är Spelpaus en central del, där spelare kan stänga av sig själva från alla licensierade aktörer. I Danmark finns liknande system, och där är kanaliseringsgraden högre, vilket gör att skyddet är mer effektivt.
I Finland har Veikkaus infört obligatoriska gränser för spelautomater och försök med identifiering för att minska riskerna. Kritiker menar dock att åtgärderna är för sena och för svaga, särskilt eftersom spelautomater länge stått i vardagliga miljöer.
Norge har Norsk Tippings egna verktyg för spelkontroll, men eftersom många norrmän spelar på utländska sajter är skyddet ofta verkningslöst. Detta visar på en central utmaning: ansvarssystem fungerar bara så länge spelarna håller sig på den reglerade marknaden.
Den ekonomiska ekvationen
När man sammanfattar de samhällsekonomiska kostnaderna blir ekvationen komplex. På intäktssidan finns miljarder från licensskatter och monopolverksamhet. Dessa pengar går till idrott, kultur och statliga budgetar. På kostnadssidan finns vård, skulder, arbetslöshet och sociala insatser.
Flera studier har försökt uppskatta nettokostnaden, men resultaten varierar. Klart är att intäkterna är synliga och mätbara, medan kostnaderna ofta är diffusa och spridda över olika sektorer. Det gör att spelberoendets börda ofta underskattas i den offentliga debatten.
Enligt en norsk studie från 2022 kunde de samhällsekonomiska kostnaderna för spelberoende vara lika höga som statens intäkter från spel. I Sverige finns liknande uppskattningar som pekar på att den dolda notan mycket väl kan äta upp en betydande del av vinsten.
Framtidens vägval
Framåt blir den centrala frågan hur Norden ska väga intäkter mot kostnader. Är det försvarbart att staten tjänar på spel när kostnaderna för beroende riskerar att vara lika höga? Kan tekniska lösningar som AI och obligatorisk identifiering minska problemen, eller behövs mer radikala förändringar i själva spelutbudet?
En möjlighet är att öka resurserna till förebyggande arbete och behandling, så att kostnaderna minskar på sikt. En annan är att reformera marknaderna så att de blir mer attraktiva för måttliga spelare men mindre lockande för de riskutsatta.
Oavsett vägval är det tydligt att spelberoendets samhällsekonomiska kostnader inte längre kan ignoreras. De är en del av den verklighet som måste räknas in när politiker och myndigheter talar om spelintäkter och reglering.
En dold men avgörande fråga
Spelberoende i Norden är inte bara en fråga om individuella tragedier. Det är också en fråga om samhällsekonomi, ansvar och prioriteringar. När staten talar om miljardintäkter till välfärden bör man samtidigt tala om de miljarder som förloras på grund av beroendets följder.
Det är en dold nota, men en avgörande sådan. Och det är först när båda sidor av ekvationen räknas med som en ärlig diskussion om spelmarknaden kan föras.